Vaddå vi är inte trötta!

Mobilens väckarklocka ringde och varken jag eller william orkade gå upp. Så jag frågade min son om han ville vara hemma idag och det ville han så vi låg kvar. Vi har käkat frukost i lugn och ro och pratat en massa. Frågade william vad han ville göra och han ville leka med sin tågbana. Hans tågbana finns i en blå back som står i en låg bokhylla, högst upp i den låga bokhyllan har jag inramade bilder. Den här konversationen pågick mellan oss:

- Var är morfar? (william)
- Morfar är död gubben. (jag)
William pekar på bilden..
- Vem sitter min moster bredvid?
- Tokis det är ju morfar.
- Jaaa och här sitter jag i ditt knä mamma. När kommer morfar tillbaka?
- Gubben han kommer inte tillbaka för han är död..
- Jag tycker att han kommer tillbaka!
- Jag vet, önskar också han kunde komma tillbaka.

När jag hade sagt det så började jag gråta. William tyckte det var jobbigt och undrade varför jag grät. Berättade att jag saknar morfar så mycket, han saknar också morfar men vill inte gråta sa han. Han är sååå fin min son!!Här är en bild på min pappa som håller koll på william och sen min mamma som sitter och tittar på. Bilden är tagen 24/4-05, min pappas och hans frus bröllopsdag och bara ca 1½ månad innan han gick bort. Förlusten är störst för william för han kommer inte ihåg sin morfar som lekte med honom jämt.
Pappa du är sååå saknad! Vi bär dig med oss för alltid.